I programmet redogjordes också för den politiska inställningen till fler idrottstimmar, så som partierna deklarerade sin inställning inför förra valet. Då stod överviktsproblematiken bland barn och unga i fokus på ett helt annat sätt än idag. Frågan tycks vara glömd, eller åtminstone något eftersatt. Men en ny skollag ska vi få. Den talar bl a om trygghet.

En reflektion som jag själv gör som gammal skolledare, är att det många gånger är duktiga elever -men samtidigt elever som känner sig obekväma med sina kroppar av olika anledningar- som väljer att smita från idrotten på grund av den utsatta situation som kan uppstå i ett omklädningsrum. De yngsta barnen, som inte har några direkta smitvägar att ta till, tvingas inte sällan att bita ihop och stå ut med kränkningar eller slåss för sin värdighet. En del skolor förstärker till och med extra vuxenresurs just för att bevaka stämningen i omklädningsrummen och på så sätt undvika konflikter. Detta är givetvis en dyrbar resurs. Frågan borde istället handla om frivillighet. Den som vill duschar efter idrottslektionen, den som vill byta om på toa gör det.  Den som är rädd för att bli utsatt för glåpord för sin kropp eller sin idrottsliga förmåga slipper det, och den som har behov av att göra sig lustig på någon annans bekostnad har ingen att ge sig på. Den dyrbara, extra vuxenresursen kan säker fylla ett angelägnare behov i skolan.

För visst var det väl nästan i historisk tid som renlighets-och hygienmissionen blomstrade? Men idag, när varenda bostad är försedd med varmt och kallt vatten, dusch och till och med badkar i de flesta fall..? Vem skulle väl drabbas av vanvård eller sjukdom om man inte duschade efter ett idrottspass på skolschemat? Det går ju till exempel alldeles utmärkt att komma till ett lektionspass, genomsvettig efter en fotbollsmatch på lunchrasten utan att någon kräver vare sig ombyte eller dusch.

Nej, avskaffa duschtyranniet och stimulera till rörelse, kroppsmedvetenhet och gemenskap på idrottslektionerna! Tänk vilken plåga det annars skulle kunna bli för dem som bävar för fler idrottslektioner med dusch! Och kanske är det just de elever vi vill nå, de osäkra, de överviktiga…

Programmet ”Kropp & Själ” innehöll också en numera vuxen mans reflektion kring gymnastiklektionerna under sin skoltid:

- Man skulle bedömas som duglig, mindre duglig eller oduglig genom att stå upp och ner, på händer, inför sina kompisar. Vad är det för bra med att kunna stå på händer? Borde inte det vara frivilligt?

Frågan besvarades aldrig i programmet och är inte föremål för närmare utredning här heller!

Intressant rapport från Skolinspektionen. Klicka här!

Döm om min förvåning när hon istället hävdade att lärare i första hand skulle se sig som kunskapsförmedlare till en samling individer ordnade till en klass av obestämd storlek, och där man förutsätter arbetsro, disciplin och studiemotivation som något redan givet. Om det inte är möjligt att få till stånd detta så ”måste någon göra något åt det”.
- Vilka då, till exempel? blir min naturliga fråga.
- Tja, det kan vara skolledningen, elevhälsoteamet, arbetslaget -eller föräldrarna, säger väninnan.
- Men efter alla mina år i skolans värld har jag varit övertygad om att det är läraren själv som i första hand inser att han/hon kan ompröva sina arbetsmetoder, säger jag matt.
Väninnan ler.
- Hur ska man någonsin kunna bedriva en verksamhet i en grupp människor om man inte är införstådd med ledarskap och gruppdynamik? undrar jag vidare. Hur ska man kunna förmedla något överhuvudtaget som förväntas mottas på ett engagerat sätt av dem man arbetar med,  om man inte förstår hur en grupp fungerar? Hur olika individer i en grupp förhåller sig till varandra i sitt lärande?
Repliken blir hängande som ett retoriskt frågetecken i luften.
- Jaa du, säg det, svarar väninnan. Kanske tror man att IT ska kunna ersätta det personliga ledarskapet. Att eleverna ska fängslas och låta sig styras av bildskärmar och teknikens lockelser. Det är väl ok med det, tillägger hon, men hur utvecklar den respekten och toleransen i det sociala rummet på raster och i övrigt?
Jag förstår vad hon menar.
- För egen del går jag i pension nu, säger hon leende. Jag har gjort mitt!

Att få tillträde till en grupp bygger på förmåga att anpassa sig till både uttalade och underförstådda regler. Det gäller både för vuxna och för barn. Hur vet jag som ledare -och då menar jag var och en som leder andra på vilken nivå som helst – att alla verkligen har förstått reglerna? Hur lång tid kan det till exempel ta för det nyanlända barnet från Irak, Somalia eller Afghanistan att förstå det nya sammanhanget för sin skolgång och för inträdet i lekgemenskapen bland de nya kamraterna? Hur lång tid kan det ta för barnets föräldrar som ännu inte kan språket och som nästan inte känner några svenskar att träna språket med? Vilka krav har vi som ledare på att alla barn (och vuxna) ska fungera lika -fast på olika villkor – när vi planerar och genomför verksamhetsmål? Hur pratar vi utifrån ett utanförperspektiv med varandra om det faktum att de vi är satta att leda inte har likställda förutsättningar? Hur genomför vi likabehandlingsplanerna i praktiken?

Det är ingen lätt uppgift att få alla människor att känna sig ”tillhöriga”, men det måste vara en av samhällets viktigaste uppgifter att ta sig an formerna för hur man kan bli uppmärksam på utanförskapet bland våra minsta – de som går i förskola och skola.

Som gammal skolledare är jag övertygad.